.

     Sundsvall   there and back again

                                                                                          Agneta 60 år

:-) Det var på torsdagen som vi bestämde oss för att vi åker nog ändå med upp, till Sundsvall och firar Johns moster som trots allt fyllde 60 år. Jag tyckte att jag inte kände mig riktigt bra och kvällen innan hade vi varit på Rosenlundssjukhuset på akuten för att jag skulle se efter vad det var som var vajsing i systemet. Jag kom dit kanske vid halv sex och den stackars sköterskan som satt i receptionen bad mig att välja: sitta i fyra timmar och vänta och kanske inte ens då få komma in eftersom de stängde klockan tio, eller komma tillbaka på morgonen då de öppnade vid åtta. Uppgiven och lite småirriterad gick jag därifrån och eftersom jag vid den tidpunkten inte kunde andas så bra visste jag inte riktigt vad jag skulle göra men det fick väl bli ett återbesök klockan åtta prick? Och så blev det, 08.01 stod jag vid receptionen igen med John. Sköterskan som inte heller idag var särskilt munter sneglade på klockan för att se om de verkligen hade öppnat och jag, nöjd som jag var, bad att få se doktorn. Men bara för att så fick jag vänta ändå. Typiskt sjukhus, jag har aldrig riktigt gillat att vara där, det är något med lukten och alla sjuka människor. Jag liksom känner mig smutsig. Vart man än tar så är man garanterad bakterier och någon slags sjukdom. Dessutom kan man ringa och boka tid på akuten(?!). jag menar vad tusan, är det en akut eller en läkarmottagning? Om man är AKUT sjuk kommer man ju dit, om man tror att man ska blir lite sjuk om en vecka kan man ju alltid ringa och boka tid så att man slipper sitta och vänta. Hur knäppt är inte det?Jaja, så kom jag till doktorn i alla fall och han kände med sina kalla fingrar mot min hals och klämde lite och lyssnade med sitt iskalla stetoskop på mina lungor och lite så. Sen drog han slutsatsen att jag inbillar mig eftersom jag antagligen känner mig stressad eller orolig?Medan jag sitter och knappt kan andas och snoret rinner så är jag nog bara lite orolig trodde han. Och vad gör man? Man kan ju inte sätta sig emot en läkare. Men tillslut som klämde han ur sig att det kanske kunde vara någon allergi av något slag så han gav mig antihistamin ?tabletter som jag skulle ta varje dag i tio dagar. Nöjd och glad gick jag därifrån eftersom människan är så lättköpt och litar blint på vad läkaren säger. Han har ju rätt och jag kommer att bli frisk. Bra, då kan vi åka till Sundsvall, tänker jag.John har suttit och väntat i väntrummet (otippat nog) och vi har burit med oss våra saker om det skulle gå snabbt på akuten så att vi kunde åka direkt.Så vi hoppar på pendeltåget på Södra Station och åker ut till Jakobsberg där Johns föräldrar bor och som givetvis ska med. Vi blir upplockade av Johns pappa Rolf som meddelar att de inte riktigt är klar för avfärd ännu. Klockan är nu typ kvart över nio. Vi åker till deras hus i Viksjö och bara gör ingenting till Ingela, Johns mamma, packat klart alla prylar och kläder. Det är ju viktigt att inte glömma någonting. Det skulle vara sommar eller semester- tema på festen också. Hawaiiskjortor i mängder packades ner.Strax efter halv elva satt vi alla i bilen eller bilarna. Jag och John skulle åka hem redan på fredagen medan Ingela och Rolf skulle stanna till söndagen. Så då kunde vi åka i bil istället för att åka tåg eller buss hem. Mycket bekvämare. Vid lunchtid stannade vi till i Gävle för att äta på allas vår favoritkedja, Max, svenska hamburgare i världsklass. Efter ett Friscomeal, med bacon och ost, satt vi åter i bilen. Det vita, eller kissgula (det är en tolkningsfråga) Volvo 740:n rullade vidare på den heta vägen, 30 grader tror jag att det var, jag såg en sån där vägskylt som visar vägtempraturen och lufttempraturen. Vid femsnåret passerade vi SUNDSVALL´s skylten och vi var bara ett par mil ifrån Kovland, som de bor i.Det är ett sånt där hus som man åker förbi när man är på väg upp till fjällen. Så tänker man att undrar vem som bor där. Hus som man ser från vägen genom skogen och över slätterna. Där bor dem, Agneta och Sven- Erik. I ett gult hus med grus framför garageuppfarten och inglasad veranda. Varför den är inglasad ska jag komma till om ett tag.Husvagn och en röd Volvo 740 med ditspikad och egenmålad vinge på bakluckan pryder uppfaren på varsin sida. Ut på trädäcket kommer Agneta och Sven-E som vi kan kalla honom för. Med lite lätt bortdomnad bakdel efter bilresan blir det kramkalas och första snacket, ni vet det där artiga och lite stela när man ska säga hur resan gick och att det faktiskt är ganska varmt idag och så vidare. Som tur var har man ju kommit ifrån det där med att man har växt så mycket och oj, vad stor du har blivit. Skönt. I huset finns också Johns kusin Martin och hans fru Annelie och deras bedorande dotter Hanna som är ett och ett halvt år snart tror jag. Efter kramkalas och dylikt kliver vi in i huset för förfriskningar. En välförtjänad Gin&Tonic,   50/50 sitter där den ska. Ginet smakar som en porlande, sval bäck som flyter ner mjukt och behagligt i halsen? Kan det bli trevligare? Solen skiner ute och det är en skön temperatur utomhus och lukten av natur slår mot mig. Eller var det kanske koskit?? Japp, koskit var det. Men det är nästan så att jag tycker att det luktar gott, det känns liksom som att det hör till hela upplevelsen. Kanske är det därför Agneta och Sven ? E valt att glasa in sin fina veranda. Men det finns en till anledning också som vi kommer att bli varse om snart. John och jag pumpar upp de två cyklarna som står gömda i matkällaren, långt in bakom grillar och kylskåp och kanske med en eventuell baktanke. Sven ? E säger när vi tar fram cyklarna så kanske det i värsta fall blir en cykeltur med Agneta nu när hon ser att cyklarna faktiskt finns kvar. Jag hoppar upp på den alldeles för hårda sadeln som snabbt ger sittsår. Vi susar fram förbi hästhagar och Sven ? E´s gamla barndomshus som ligger ett koskit-kast bort. Turen passerar också nån slags fabrik och vi svänger runt med vägen. Nu börjar det bli lite varmt men vi är snart hemma igen. I huset är det middagsbestyr för hela slanten. En relativt enkel middag fast såklart alldeles supergod, viltstek med potatis och nån slags syltad rödlök, den var helt underbar! Ja till middagen har det dykt upp flera människor, Carina och Anders, Carinas barn Mattis och Jessica och deras gemensamma son Viktor som är bara fyra månader. Babyfettet är i sitt essä. Mattis är sex och Jessica fjorton, fjortis. Efter middagen dricker vi givetvis kaffe och till det delikata chokladbollar och dammsugare direkt från frysen.  Eftersom jag inte sovit något natten innan på grund av mina andningsproblem går mina ögon i kors vid halv tolv bläcket. Det finns ingen återvändo än till sängen, hur mycket jag än vill sitta uppe hela natten och bara umgås med alla härliga människor går det bara inte. Så: God natt. Men givetvis är det ingen annan som direkt allvarligt funderar på att gå och lägga sig. Vid kanske fyra ramlar John in tror jag. Jag vaknar som tur var inte men på morgonen när jag väl gör det upptäcker jag till min förskräckelse att 1)John luktar inte helt okej sprit.2) Han har strumporna väl uppdragna och ligger och mojsar i dem. Det kan vara det värsta jag vet. Det enda lustiga är att vid frukost berättar Ingela att hon fått samma upptäckt som mig. Sådan far, sådan son. Nåja?Nu börjar allvaret. Agneta ska in i badrummet på spa - behandling medan vi ska förbereda brunchen i den inglasade verandan. Det är alla möjliga delikatesser, allt från vaktelägg, lantpaté, gravad lax, anklevermousse snittar, omeletter tillagade direkt av Rolf, mangodrink, dadlar i bacon, kallrökt renstek, libanesisk ost och röror, tapernade, ost och frukt och givetvis söta deserter som Milanokakor, chokladdoppade geléhallon och givetvis champagne. Hawaiiskjortorna åkte på och solglajor och snäckhalsband. Och vi åt. Och åt. Och åt. Och så drack vi ganska mycket också. Vi satt i deras glasveranda då vi märkte att den så kallade bajsbilen åkte förbi stup i kvarten? den körde koskit fram och tillbaka hela tiden. Tur för oss kändes doften bara ett litet tag då bilens ångor nådde oss. Sen var det tyvärr dags för mig och John att åka hem, vi skulle båda jobba hela helgen. Det var tråkigt att åka, dels för att det var så trevligt att bara sitta, nästan som på semester faktiskt, och för att en ljuvlig skaldjurs middag väntade. Typiskt. Så blev det kramkalas igen och nästan lite sorgligt. Men vi lovade att komma tillbaka så fort vi bara kunde. Och iväg bar det igen, sex timmar i bil mot stan och verkligheten och jobbet. Tråkigt att dessa fina dagar var till ända, men med oss bar vi ett fint minne från Agnetas 60 års fest.